Känslomässigt att ta beslut som rör mamma! Det är inte kul. Jag känner mig tom, nedstämd o ledsen när jag tvingas inse sanningen. Jag vill inte ha henne på ett hem. Men ändå ett måste, både för farsgubben och mig. Jag säger mig pga att det är jag som finns till hands med både det praktiska och psykologiska. Även om syrran kommer hem i mitten av april så åker hon ju igen till hösten och blir borta ett halvår. Äldsta syrran är ju döv så det är svårt för henne att tackla olika utbrott. Brorsorna kan man inte räkna med alls. Dom tycker det är för tufft !?
Så, även om vi sätter henne i kö nu så betyder inte det att hon kommer iväg direkt. Det är väntetid och vi ska till att börja med ha en vecka i månaden som hon får sova borta. Sen får vi se hur länge det fungerar. Risken är ju att hon blir än mer förvirrad efter en vecka på boende men någonstans måste farsgubben få vila. Om jag bara hade större skulle jag ta hem mamma en natt då och då men det går inte som vi bor och hon kan inte gå i våran trapp. Den är för brant! Jag ser ingen annan lösning just nu.
Och samtidigt säger demensteamet att jag inte ska ta hem henne i alla fall därför att det är bättre att jag bara är dotter och inte en vårdande dotter…. Jag har svårt att se det så. Jag skulle föredra att ta hand om henne själv faktiskt, så långt det bara är möjligt. I såna här fall så är min åsikt att man hjälps åt och tar hand om de gamla. Hon behöver ju ingen medicinsk vård utan bara tillsyn. Det är skillnad. …Oj, nu blev det mycket prat om det här men….
Ta vara på solen, den gör underverk!